Tillbaka!
Var ett tag sedan jag skrev. Mycket att göra.
Måste bara få skryta om mina underbara vänner de är underbara.
De senaste veckorna har jag inte haft mycket tid ensam. Det har funnits människor som jag tycker om runt mig hela tiden. Jag gillar det! Men ikväll sitter man ensam och det känns också riktigt bra.
Jag har tidigare skrivit om triatlon-loppet jag ska vara med i. Jag började träna och allt kändes bra, men självklart kommer förkylningen. Inte bara en gång utan två gånger har jag fått göra uppehåll i min träning, en vecka åt gången. Men nu är jag på G igen. Denna vecka har innefattat en army training, ett intervall-pass i backe och idag en runda på cykel. Ska tillägas att denna cykel inte har några växlar!
Har haft mkt nytta av att jag har börjat träna med en träningskompis. Det känns mycket roligare och lättare att träna. Så tack Linda! I morgon ska jag försöka ge mig på milen igen. Har hittat en underbar runda.
Snart är det dags för LIA. Ska bli kul men samtidigt känns de jobbigt. Har lite seperationsångest, men man måste ändå tänka att de som jag lärt känna under dessa 2 åren i skolan kommer att finnas kvar även om vi inte går i skolan ihop.
Nu känner jag att jag är värd en kväll i soffan.
Från mig till er alla en riktigt god helg!
Detta är skönhet....
likgiltighet....
Jag började tänka på hur många gånger man faktiskt har mått så dåligt eller varit så ledsen att man önskat att man inte kännt något? För visst har det hänt? i alla fall för mig....
Men det man inte tänker på är att om man inte känner något så lever man inte.... för vad finns kvar när man har slutat känna? den totala likgiltigheten man känner ger egentligen bara utrymme för kroppens vital funktioner. Vad finns det att leva för då?
Om man ska kunna må riktigt bra så tror jag att det är viktigt att veta hur det är när man mår riktigt dåligt.... det är det som gör oss till levande människor... Självklart vill man ju inte må dåligt, men jag tror att likgilitighet är värre. Föreställ dig att inte känna alls, att vara helt tom på känslor, att inte känna om det man upplever är ngt bra eller dåligt....
Vad är då nästa steg?
Så det handlar egentligen om att hantera sina känslor, vara medveten om vad de skapar och lära sig att bejaka dem.... inte önska att de inte fanns, för vad finns kvar då?
En bild som skapar känslor.... utforska själv vilken...
Skönt...
Men angående träning så vill jag bara ge några viktiga råd som ska uppfyllas om någon fysisk aktivitet ska genomföras:
Ät riktigt under hela dagen med lagom mellanrum mellan måltiderna. Det andra är att dricka och hålla vätskenivån på en bra nivå. Väldigt logiska grejer, men ändå lätt att slarva med. Idag var jag noga med att äta men tänkte inte på vid vilken tid. 45 min innan passet var definitiv för nära passet. Maten var på väg upp under passets gång. Har lite problem att hälla i mig vätska mellan måltiderna, men märker efter passet att jag borde druckit mer. Måste lära mig!
Jag har börjat komma in i mitt leverne i torpet... känns ganska bra faktiskt... mycket mer yta än tidigare.... men också mycket mer yta att vara ensam på...
Mycket har hänt på den sista tiden, men om jag ser tillbaka på allt kan jag faktiskt se att jag har det mycket bra. Jag har människor runt mig som är väldigt stöttande och känner mig stark i den jag är... lätt att glömma att motgångar faktiskt utvecklar...
Jag har vuxit som människa även om jag utåt sett nog verkar barnsligare än någonsin... men det trivs jag med.
Så avslutningsvis vill jag bara tacka er människor som finns runt mig och som stöttar mig och låter mig stötta er. En stor TACK-kram till er alla.
